Category Archives: Svenne

Kvinnosaken under 1800-talet

Det fanns män inom 1800-talets kvinnosak som sökte sätta även mer kontroversiella frågor på dagordningen och som väckte stor debatt. Ett exempel är Lars Hierta (1801-1872), liberal tidningsman och en ihärdig påskyndare av den känsliga frågan om gifta kvinnors rättigheter. Han var verksam i riksdagen mellan 1828 och 1872. I sin argumentation hänvisade Hierta till samhällets plikt i att höja moralen och öka rättvisan. Han proklamerade också för den utilitaristiska nyttoaspekten, att ökade rättigheter för kvinnor var en fundamental del i en strävan efter ”största möjliga lycka för största möjliga antal”. Han hade dock ofta svårt att göra sin röst hörd i det kompakta motstånd som förhärskade det politiska livet.

Redan på 1800-talet befarade en del att alla människors, kvinnor och mäns, lika rättigheter skulle leda till ett uppluckrande av könsordningen. Farhågan låg i att kvinnorna i förlängningen skulle stöpas om till män. Denna rädsla kan också märkas i argumenten hos dagens antifeminister, även om det här till stor del också handlar om att hålla fast vid en normativ manlighet.

Jämställdhetsfrågor – historiskt

En del jämställdhetsfrågor kan män engagera sig i utan att detta utmanar deras position i den så kallade hegemoniska maskuliniteten.

Begreppet hänvisar till den manliga genuspraktik som inrymmer det för tillfället accepterade svaret på patriarkatets legitimitet. Ett exempel är mäns våld mot kvinnor. Inom den politiska diskurs motståndet mot detta skapar, delas män upp i bra män och dåliga män. De män som aktivt tar avstånd från mäns våld mot kvinnor blir här duktiga män som tar ansvar, i motsats till ”de andra” männen som utövar våld. Denna fråga engagerar ett förhållandevis stort antal män, i motsats till andra jämställdhetsfrågor. Det så kallade Piteåuppropet och delar av nätverket Män för jämställdhet är exempel på hur män gått samman och formulerat motstånd mot mäns våld mot kvinnor.

Trots att detta arbete är betydelsefullt då det i förlängningen förhoppningsvis bidrar till att mildra den manliga överordningens yttersta uttryck, våldet mot kvinnor, utmanar det inte den rådande könsmaktsordningen i någon högre grad. Vissa feministiska frågor bedrivs alltså idag, liksom på 1800-talet, utan att egentligen utmana rådande föreställningar om manligt och kvinnligt eller det system av över- och underordning som är kopplat till dessa.

Vad gör män för kvinnosaken historiskt?

Mäns medverkan i kvinnosaken är en inte helt bekymmersfri historia. Samorganiseringen var problematisk på grund av de särartsfeministiska tankar som präglade delar av kvinnorörelsen. Inom de tankeströmningar som rådde sågs samorganisering som en positiv företeelse. Män och kvinnor ansågs komplettera varandra med sina skilda intresseområden och kompetenser. Historikern Josefin Rönnbäck menar att detta dolde en rådande könskonflikt och en manlig maktordning. Det finns också röster från den här tiden som hävdar att de liberala männen endast stödde kvinnosaken så länge denna höll sig till specifika mindre samhällsomstörtande frågor. Dessa handlade om reformer som inte skulle påverka männens överordnade position i samhället i någon större utsträckning. När kvinnorörelsen däremot under senare delen av 1800-talet började formulera frågor och krav som berörde den privata relationen mellan kvinna och man och om ökad makt för gifta kvinnor, sågs männens medverkan minska.

Det fanns alltså jämställdhetsfrågor som var mer tilltalande för män än andra. Liknande tendenser finns också i nutidens jämställdhetsrörelser, där vissa feministiska frågor tycks vara mer accepterade för män att engagera sig i. Oftast är detta beroende av i vilken grad den specifika frågan utmanar den könsmaktsordning som gynnar män och missgynnar kvinnor. Könskvotering baserad på kön är exempelvis en fråga som rent konkret skulle gynna kvinnor på mäns bekostnad.

Dålig sömnuppdatering

Oj vad jag sov dåligt i natt. Vet inte riktigt hur lång tid det blev. Jag vaknade hela tiden. Så nu har jag druckit en kopp kaffe för att piggna till.

Men det är fan en besvikelse på nya stället: kaffet. Jag tycker det smakar skit. Verkligen. Nej det där får jag inte ihop.

Ja och idag var det lönesamtal. Det var väl inte direkt det budet jag förväntade mig efter detta år.

Finlandsvenskarnas rättigheter

Något som ofta slår mig är hur lika men ändå olika två grannländer kan vara. Jag läste precis en artikel om Finskhetsförbundet i Finland. De kämpar aktivt mot svenskans ställning i Finland och finlandsvenskarnas rättigheter.

Tänk om det fanns ett Svenskhetsförbund här i Sverige som typ kämpade mot samerna eller sverigefinländarna. Det skulle ju aldrig accpeteras.