Vad gör män för kvinnosaken historiskt?

Mäns medverkan i kvinnosaken är en inte helt bekymmersfri historia. Samorganiseringen var problematisk på grund av de särartsfeministiska tankar som präglade delar av kvinnorörelsen. Inom de tankeströmningar som rådde sågs samorganisering som en positiv företeelse. Män och kvinnor ansågs komplettera varandra med sina skilda intresseområden och kompetenser. Historikern Josefin Rönnbäck menar att detta dolde en rådande könskonflikt och en manlig maktordning. Det finns också röster från den här tiden som hävdar att de liberala männen endast stödde kvinnosaken så länge denna höll sig till specifika mindre samhällsomstörtande frågor. Dessa handlade om reformer som inte skulle påverka männens överordnade position i samhället i någon större utsträckning. När kvinnorörelsen däremot under senare delen av 1800-talet började formulera frågor och krav som berörde den privata relationen mellan kvinna och man och om ökad makt för gifta kvinnor, sågs männens medverkan minska.

Det fanns alltså jämställdhetsfrågor som var mer tilltalande för män än andra. Liknande tendenser finns också i nutidens jämställdhetsrörelser, där vissa feministiska frågor tycks vara mer accepterade för män att engagera sig i. Oftast är detta beroende av i vilken grad den specifika frågan utmanar den könsmaktsordning som gynnar män och missgynnar kvinnor. Könskvotering baserad på kön är exempelvis en fråga som rent konkret skulle gynna kvinnor på mäns bekostnad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *